bengt forsberg, käre morfar
idag var jag vid graven igen, på något vis känns det befriande att gå dig själv i mörkret, tända ett ljus sätta sig precis framför graven och bara sirra på hans namn som står ingraverat i stenen. med någon fin låt i lurarna. fast det är helt tomt känner man på något konstigt sätt närvaron. vad kan det vara.. 7år sedan jag såg honom? jag har ett starkt minne som nog aldrig kommer försvinna. det är ett bra minne som man nästan alltid blir glad över eftersom jag var så barnslig att jag började grina när oboyen han blanda åt mig vart för stark.. han var iallafall världensbästa morfar! saknaden är stor. Men det är inte bara det som är skönt med att sitta där helt själv. man kan samla sina krafter och släppa alla tankar för ett litet tag, sådant som man bara behöver ibland när de känns som man ska braka ihop.. I have overcome more than words can ever say
Kommentarer
Trackback
